Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

mera ädelmodigt mot en son, som på ett så syndigt sätt hade satt sig upp emot honom. George hade dött utan att ens så mycket som bekänna, att han hade haft orätt. Han finge därför bära följderna av sin svikna plikt och sin dårskap. Vad honom själv beträffade, så var mr Osborne en man som stod vid sitt ord. Han hade gjort en ed att aldrig tala vid denna kvinna eller erkänna henne för sin sonhustru.

— Och det kan ni hälsa henne, slöt han med en ed, och på samma gång tillägga, att jag aldrig i mitt liv kommer att ändra mig.

Det fanns således icke något hopp från detta håll. Änkan måste leva på det lilla, som mannen hade lämnat efter sig och den hjälp, som Josef kunde ge henne.

— Om jag talade om det för henne, skulle det inte bekymra henne, tänkte Dobbin sorgset, ty den stackars flickans tankar voro frånvarande alltsedan hon fick veta olyckan, och förlamad som hon var under bördan av sin sorg, var hon lika likgiltig för både gott och ont. Lika likgiltig var hon även för vänskap och godhet. Hon mottog båda utan någon klagan, och sedan hon hade mottagit dem, återföll hon ånyo i sin sorg.

Låtom oss antaga att vid pass tolv månader förflutit, sedan det ovannämnda samtalet ägde rum. Hon hade tillbragt den första delen av denna tid i en så djup och beklagansvärd sorg, att vi, som observerat och beskrivit några av detta svaga och ömma hjärtas rörelser, måste draga oss tillbaka för det grymma sår, av vilket hon blöder. Gå sakta kring denna stackars olyckliga varelses sjukbädd. Stäng sakta dörren till det mörka rum, i vilket hon lider, såsom dessa goda människor gjorde, vilka skötte henne under de första månaderna av hennes smärta och aldrig lämnade henne förr, än himlen hade sänt henne tröst. En dag kom — en dag av nästan förskräckt förtjusning och undran — då den stackars unga änkan tryckte ett barn till sitt bröst — ett barn med den bortgångne Georges ögon — en liten gosse så vacker som en kerub. Vilket under är det icke att höra hans första skrik!

15