Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

Hur hon skrattade och grät däråt — hur kärlek och hopp och bön åter vaknade i hennes bröst, då det lilla barnet vilade där! Hon var räddad. Läkarna, som skötte henne och hade fruktat för hennes liv eller hennes förstånd, väntade oroligt på denna kris innan de kunde bestämma, huruvida någotdera av dessa var säkert. Det var värt att nu se hennes ögon ännu en gång stråla ömt emot dem.

Vår bålde vän Dobbin var en av dem. Det var han som förde henne tillbaka till England och till hennes mors hus, då mrs O'Dowd till följd av trängande anmaningar från hennes överste hade blivit tvungen att lämna henne. Att se Dobbin hålla barnet och höra Amalias förtjusta skratt, då hon betraktade det, skulle ha gjort varje människa med det ringaste sinne för humor gott att se och höra. William var barnets gudfar och övade sin fyndighet i inköpet av bägare och skedar och pappbåtar och koraller åt denne lille kristne.

Hur hans mor skötte och pysslade om honom och klädde honom och levde genom honom — hur hon visade bort alla ammor och knappast ville tillåta några andra händer än hennes egna röra vid honom — och hur hon ansåg den allra största ynnest hon kunde skänka hans gudfar, major Dobbin, var den att då och då låta majoren bära honom, behöver här icke omtalas. Barnet var hennes liv. Hennes tillvaro var en ständig moderlig smekning. Hon omgav den svaga och omedvetna lilla varelsen med kärlek och dyrkan. Det var hennes liv, som barnet insög vid hennes bröst. Om natten och då hon var allena hade hon hemliga och häftiga anfall av moderlig hänryckning, sådana som den eviga Försynen skänkt den kvinnliga instinkten — fröjder vida högre och lägre än förståndets — blinda, sköna andaktsstunder, som endast kvinnohjärtat känner. Det var William Dobbins bestyr att grubbla över dessa Amalias rörelser och observera hennes hjärta, och om hans kärlek nästan satte honom i stånd att gissa alla de känslor, som uppskakade henne, så kunde han även tyvärr med olycksalig klarhet och tydlighet se,

16