WILLIAM M. THACKERAY
skuldror — hennes ansikte är dödsblekt — och hennes ögon glänsa med ett så hemskt leende, att åskådarna bäva då de se henne.
En darrning genomilar hela församlingen. Store Gud! det är mrs Rawdon Crawley! utropade någon.
Hon rycker föraktfullt dolken ur Ægisthus' hand och närmar sig sängen. Man ser vapnet glimma över hennes huvud i skenet från lampan — och så slocknar lampan, och allt blir mörkt.
Mörkret och den hemska scenen skrämde folk. Rebecka spelade sin roll så väl och med en så förfärlig sanning, att samtliga åhörarna sutto stumma, till dess lamporna i salen åter plötsligt flammade upp, då envar började att ropa bifall och klappa händerna. — Bravo! bravo! hördes gamle Steynes gälla röst över alla de övriga. Hon skulle, min själ, kunna vara i stånd att göra det! mumlade han mellan tänderna. De spelande inkallades av hela församlingen, som ropade: — Direktören! Clytemnestra! Agamemnon kunde icke visa sig i sin klassiska tunika, utan stod i bakgrunden med Ægisthus och de andra rollinnehavarna i det lilla skådespelet. Mr Bedwin Sands förde fram Zuleika och Clytemnestra. En hög person anhöll att bli presenterad för den förtjusantle Clytemnestra. — Haha! stack honom genom kroppen! Gifta om er med en annan, vasa? var den lämpliga anmärkning som fälldes av hans kungliga höghet.
— Mrs Rawdon Crawley var riktigt hjärtmördande i sin roll! sade lord Steyne. Rebecka skrattade, såg glad och skalkaktig ut och gjorde den täckaste lilla nigning man någonsin kunde se.
Tjänarna buro nu in brickor med talrika svalkande läckerheter, och de spelande försvunno för att göra sig i ordning till den nästa charadtablån.
De tre stavelserna i denna charad skulle framställas pantomimiskt, och framställningen försiggick på följande sätt:
Första stavelsen. Överste Crawley går med slokig hatt och stav och överrock samt med en lanterna, lånad från
222
