VÄRLDSMARKNADEN
lord Southdown trädde nu fram, på ett förundransvärt sätt förklädd till en gammal gumma, som linkade omkring på scenen med en kryckkäpp.
Glada drillar hördes bakom scenen och återljödo från ett litet vackert hus av papp, betäckt med rosor och spaljéverk.
— Philomèle! Philomèle! ropar den gamla gumman, och Philomèle träder ut.
Ytterligare applåder — det är mrs Rawdon i puder och muscher, den mest förtjusande lilla markisinna man någonsin kan se.
Hon kommer in skrattande och gnolande och trippar omkring på scenen med all en teatralisk ungdoms oskuld. Hon gör en liten näpen nigning. Mamma säger: — Hur kommer det sig, kära barn, att du alltid skrattar och sjunger? och så stämmer hon upp:
Rosen på min balkong.
Min ros, som blommar nu så fager på balkongen,
var under vintern tom på blad och blott av längtan full.
Du frågar: vem har väckt den nu? Jo, fågelsången
och vårens friska vind och morgonsolens gull!
Och näktergalen, han, som drillar nu i skogen,
men var helt tyst, när snön svept jorden i sitt tvång,
du frågar varför nu han kvittrar glad och trogen:
Jo, solen, blomstrens mor, hon föder även sång.
Så fullgör en och var, med lydnad himlaboren,
sin plikt i tacksamhet, sitt värv i ljuvt behag.
Jag — mamma — kände ock hos mig en fläkt av våren,
och därför blomstrar nu och sjunger även jag.
Mellan stroferna i denna sång tycktes den godmodiga personage, som av sångerskan tilltalades som "mamma" och vars stora polisonger tittade fram under mössan, vara särdeles ivrig att få visa sin moderliga ömhet medelst flitigt omfamnande av den oskuldsfulla varelse, som spelade dotterns roll. Varje smekning mottogs med höga, bifallande skrattsalvor av den sympatetiska salongen. Efter
