Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

sakliga minnen från skolan stodo i samband med det stryk han hade fått som pojke, hade han dock denna aktning och vördnad för klassisk bildning, som alla engelska gentlemän hysa, och kände sig helt glad vid tanken på att hans son möjligen skulle kunna få sig en utkomst för livet och i alla händelser få en grundlig bildning. Och ehuru hans son var hans enda tröst och sällskap och med tusen små band hängde fast vid hans hjärta, något varom han dock icke ansåg lämpligt att tala med sin hustru, som under hela tiden hade visat den allra största likgiltighet för sin son, hade Rawdon dock genast gått in på att skilja sig från gossen och att för hans bästa avstå från sin egen största tröst och trevnad. Han visste icke, hur ömt han var fäst vid gossen förrän han måste skilja sig ifrån honom. Då detta hade skett, kände han sig vida mera sorgsen och nedslagen, än han ville erkänna — bra mycket mera sorgsen än gossen själv, som kände sig helt glad över att få träda in på en ny bana och få jämnåriga lekkamrater. Becky brast två eller tre gånger ut i skratt, då översten på sitt klumpiga, osammanhängande sätt sökte uttrycka sina sorgsna känslor vid skilsmässan från gossen. Den stackars karlen kände, att hans käraste nöje och hans intimaste vän hade blivit tagna ifrån honom. Han kastade ofta en längtansfull blick på den lilla tomma sängen i hans toalettrum, där gossen plägade sova. Han saknade honom djupt om morgnarna och sökte förgäves att utan honom taga sig en promenad i parken. Han visste icke, hur ensam han var, förrän lille Rawdon var borta. Han tyckte om de personer, som höllo av barnet, och plägade gå och sitta hela timmar hos sin godhjärtade svägerska och tala med henne om gossens vackra utseende och mångfaldiga goda egenskaper.

Lady Jane tyckte, såsom vi redan nämnt, mycket om gossen, och detsamma gjorde även hennes lilla flicka, som fällde ymniga tårar vid sin kusins flyttning till skolan. Den äldre Rawdon var tacksam för moderns och dotterns ömhet. Hans bästa och hederligaste känslor trädde fram under de okonstlade utgjutelser av faderlig känsla, vilka

231