Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

här funno uppmuntran och deltagande. Han förvärvade sig lady Janes icke blott välvilja, utan även aktning genom de känslor han visade och vilka han icke kunde visa för sin egen hustru. De båda svägerskorna träffades så sällan som möjligt. Becky skrattade bittert åt Janes mildhet och känslosamhet, och den andras hjärtliga och ömma natur kunde icke annat än uppresa sig mot Beckys känslolösa beteende.

Detta avlägsnade Rawdon mera från hans hustru, än han visste eller erkände för sig själv. Denna frågade emellertid alls icke därefter. Hon saknade överhuvudtaget varken honom eller någon annan. Hon betraktade honom såsom sin springpojke och ödmjuka slav. Om han var aldrig så dyster och nedslagen, gav hon icke akt därpå eller behandlade saken med gyckel. Hon tänkte endast på sin ställning, sina nöjen eller sina framsteg i societeten, där hon onekligen förtjänade en framstående plats.

Det var den hederliga Briggs, som gjorde i ordning den illa utrustning, som gossen skulle föra med sig till skolan. Huspigan Molly, som var god och trogen, trots att hon hade största delen av sin lön att fordra, grät och snyftade i förstugan, då det bar av för honom. Mrs Becky kunde icke tillåta, att hennes man finge taga vagnen för att skjutsa gossen till skolan, utan förklarade, att man kunde låta hämta en droska. Hon gjorde icke min av att vilja kyssa honom, då han avlägsnade sig, lika litet som gossen tänkte på att omfamna henne, däremot gav han gamla Briggs en kyss och tröstade henne med den utsikten, att han skulle komma hem om lördagarna, då hon skulle få det nöjet att se honom. I det droskan rullade bort till City, rasslade Beckys vagn bort till parken, och hon pratade och skrattade med ett tjog eleganta herrar på promenaden, i det far och son trädde in genom de gamla portarna till skolan — där Rawdon lämnade barnet och varifrån han avlägsnade sig med en mera sorgsen och ren känsla i sitt hjärta, än som detta gamla världsbarn kanske någonsin hade erfarit, alltsedan han själv lämnade barnkammaren.


232