VÄRLDSMARKNADEN
genom miss Briggs' avfärd och att Becky hade tillräckligt gott huvud för att själv sköta sitt hushåll. Det har blivit berättat i ett föregående kapitel, hur den välvillige adelsmannen hade givit sin skyddsling pengar till att betala den där lilla skulden till Briggs, vilken senare emellertid fortfor att vara kvar hos sina vänner, vadan mylord kom till den obehagliga slutsatsen, att mrs Crawley hade gjort något annat bruk av de henne lämnade pengarna än det, för vilket hennes frikostige beskyddare hade givit henne dem. Lord Steyne var emellertid för artig för att meddela mrs Becky sina misstankar rörande denna punkt, medan besagda dams känslor lätteligen kunde bli sårade genom en tvist om en dylik affär och hon för övrigt kunde ha tusende ledsamma skäl till att på annat sätt förfoga över det frikostiga lånet. Han beslöt emellertid att skaffa sig reda på hur saken verkligen förhöll sig och anställde de nödiga forskningarna på ett mycket försiktigt och grannlaga sätt.
Till en början begagnade han ett lämpligt tillfälle att pumpa miss Briggs. Detta var just icke någon så synnerlig svår operation. En helt obetydlig uppmuntran var tillräcklig för att få denna hedervärda dam att lossa sin tungas alla band och utgjuta allt som fanns inom henne. En dag, då mrs Rawdon hade farit ut och åkt (såsom mr Fiche, hans härlighets förtrogna tjänare, lätt inhämtade i det hyrkuskverk, där herrskapet Crawley tog sina ekipage), tittade mylord in i huset vid Curzon Street — bad Briggs om en kopp kaffe — berättade henne, att han hade goda nyheter från den lille gossen i skolan — och hade inom fem minuter utletat av henne, att mrs Rawdon icke hade givit henne någonting, med undantag av en svart sidenklänning, för vilken Briggs var ofantligt tacksam.
Han skrattade helt gott inom sig, då han fick höra denna lilla oskyldiga historia, ty saken var den, att vår kära vän Rebecka hade givit honom den mest omständliga berättelse angående Briggs' förtjusning, då hon tog emot pengarna — elvahundratjugufem pund — och rörande
