WILLIAM M. THACKERAY
tårtor och bakelser och fick ofta tillåtelse att på lördagen begiva sig hem till sin far, för vilken denna dag var en riktig högtid. Hans far förde honom stundom med sig på teatern eller skickade honom dit med betjänten, och på söndagen gick unge Rawdon i kyrkan med Briggs, lady Jane och sina kusiner. Den äldre Rawdon var alldeles förtjust i hans historier om skolan och drabbningarna där och uppassningen på kamraterna. Det dröjde icke länge innan han kände namnen på alla lärarna och de främsta gossarna, lika bra som lille Rawdon själv. Han inbjöd lille Rawdons förtrogna vän i skolan och proppade båda barnens magar fulla med bakverk och ostron och porter efter spektaklets slut. Han sökte att se helt förnumstig ut, då lille Rawdon visade honom, hur långt han hade kommit i latinska grammatikan, och sade till honom med mycken värdighet:
— Gå på med det där, min gosse! Det finns ingenting, som går upp mot en god, klassisk uppfostran!
Beckys förakt för sin man ökades med varje dag, och hon plägade säga till honom: — Gör vad du vill — ät middag var du behagar — gå gärna till Astleys[1] och drick ingefärsdricka och sup in sågspån eller sjung psalmer tillsammans med lady Jane — men tänk aldrig, att jag skall sysselsätta mig med pojken. Jag har dina intressen att taga vara på, eftersom du inte själv kan göra det. Jag undrar just, var du skulle ha varit nu och i vilken samhällsställning, såvida jag inte hade tagit hand om dig!
Ingen önskade i det hela taget numera att se stackars gamle Rawdon på de fina tillställningar, till vilka Becky plägade fara. Hon bjöds nu ofta utan honom. Hon talade om förnämt folk, som om hon aldrig hade umgåtts med andra, och då hovet anlade sorg, gick hon alltid svartklädd.
Sedan det på detta sätt blivit arrangerat för lille Rawdon, tänkte lord Steyne, som hyste ett så faderligt intresse för denna stackars älskvärda familjs affärer, att dess utgifter skulle bliva på ett förmånligt sätt avkortade
- ↑ Astleys var förr den förnämsta cirkus i London.
234
