WILLIAM M. THACKERAY
han vaknade. Hon kysste honom helt glatt, och han undrade att han någonsin kunnat hysa några misstankar. Han hade för övrigt aldrig haft några sådana; de slöa tvivel och buttra farhågor, han hyst, kommo endast av en liten sysslolös svartsjuka. Hon höll av honom och hade alltid gjort: det. Vad det beträffar, att hon lyste i societeten, så kunde hon icke hjälpa det; hon var född till att lysa där. Fanns det väl någon kvinna, som kunde tala eller sjunga eller göra någonting så väl som hon? — Om hon bara ville tycka om gossen! tänkte Rawdon. Men mor och son kunde aldrig komma överens.
Och det var medan Rawdons själ var upptagen av dessa tvivel och dessa tankar, som den i förra kapitlet omnämnda händelsen inträffade och som den olycklige översten befann sig vara en fånge och skild från sitt hem.
242
