Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

hustru var även glad att få komma därifrån. Becky knappast talade med honom eller tog någon notis om sin svägerska. Fox Crawley förklarade, att hennes beteende var i allra högsta grad opassande, och tadlade i starka ordalag vanan att spela komedi och kläda ut sig i kostymer, såsom högeligen opassande för ett engelskt fruntimmer, och sedan charaderna väl blivit spelade, tog han sin bror Rawdon i sträng upptuktelse för att han själv hade kommit dit och även tillåtit sin hustru att deltaga i ett dylikt opassande nöje.

Rawdon förklarade, att hon icke vidare skulle få deltaga i sådana nöjen och hade kanske redan, till följd av sin äldre brors vinkar och hänsyftningar, blivit en vaksam och exemplarisk äkta man. Han besökte icke vidare varken klubben eller biljarden, han lämnade aldrig sitt hem, han åkte ut tillsammans med Becky och följde med överallt dit hon blev bjuden. Så ofta lord Steyne kom på besök, var han säker om att träffa översten hemma, och då Becky föreslog att fara bort utan honom eller att själv mottaga gäster, förbjöd han det i bestämd ton, och det låg därvid någonting i hans sätt som fordrade lydnad. För att göra lilla Becky rättvisa måste vi säga, att hon var förtjust över Rawdons ridderlighet. Om han var sur och butter, så var hon det aldrig. Vare sig i sällskap eller allena med honom, hade hon alltid ett vänligt leende för honom och en vaksam blick för hans trevnad och belåtenhet. Det var åter de första dagarna av deras äktenskap, samma glada lynne, samma förekommande sätt, samma okonstlade förtroende och samma ömma uppmärksamhet.

— Hur mycket trevligare är det inte att ha dig bredvid mig i vagnen än den där enfaldiga gamla Briggs! kunde hon säga. Låt oss ständigt fortsätta så här, min söta Rawdon. Hur trevligt vi skulle ha och hur lyckliga vi alltid skulle vara, om vi bara hade pengar!

Han slumrade in i sin länstol efter middagen och såg icke det glåmiga, trötta och hemska ansiktet mittemot honom, ty det var idel glada och uppriktiga leenden, då

16. — Thackeray, Världsmarknaden. II.241