Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

ANDRA KAPITLET.
Hur man lever på ingenting om året.

Jag förmodar, att det icke finnes någon människa på vår världsmarknad, som är så föga observatör, att hon icke stundom tänker på sina bekantas världsliga angelägenheter, eller så from och beskedlig, att hon icke grubblar över hur hennes granne Jones eller Smith kan få utgifter och inkomster att gå ihop. Med den största aktning för den Jenkinska familjen (ty jag är två eller tre gånger under säsongen på middag hos dem) kan jag icke annat än medgiva, att Jenkinsarnas uppträdande i parken med den stora kaleschen och betjänten kommer att så länge jag lever utgöra föremålet för min undran och förvåning, ty ehuru jag vet, att det endast är ett hyrkuskekipage och att alla Jenkins tjänare ha kostpengar, måste likväl dessa tre tjänare och vagnen representera en utgift av allra minst sex hundra pund om året — och sedan komma de lysande middagarna, gossarna i skolan, guvernanten och lärarna åt flickorna, den lilla utflykten till utlandet, den årliga balen med supé från Gunters (vilken i förbigående sagt presterar de flesta av de finfina middagskalas, vilka Jenkins giver, såsom jag väl vet, eftersom jag blev inbjuden till en av dem för att fylla en ledig plats, varvid jag genast märkte, att dessa måltider äro mycket överlägsna de vanliga tillställningar, till vilka Jenkins tarvligare bekantskaper bli bjudna) — vilken, säger jag, även om han är aldrig så from och beskedlig, kan låta bli att undra över, hur herrskapet Jenkins kan slå sig ut? Vad är Jenkins i det hela taget? Jo, han är en ämbetsman med en avlöning av tolvhundra pund om året: Hade hans hustru någon

19