WILLIAM M. THACKERAY
och skrattade med en tämligen underlig högljuddhet. Stundom skrattade han som en galning åt sina egna farhågor, och så fortfor han under en timmes tid att dricka, medan han hela tiden fortfor att lyssna efter vagnen, som skulle föra med sig hans öde.
Efter nämnda tids förlopp hördes hjul komma rasslande fram till porten — och den unge portvakten gick ut med nycklarna. Det var en dam han släppte in.
— Överste Crawley, sade hon, skälvande i hela kroppen.
Den unge portvakten gick först med en slug blick och låste till yttre porten, låste därefter upp den inre, ropade: — Överste, någon söker er! och förde fruntimret in i det lilla rummet åt gården.
Rawdon kom från matsalen, där sällskapet ännu festade, ut i det lilla angränsande rummet, och en grov ljusstrimma följde honom in i det rum, där den nämnda damen stod, ännu helt nervös.
— Det är jag, Rawdon, sade hon med en rädd och blyg stämma, som hon sökte att göra glad. Det är Jane.
Rawdon blev alldeles överväldigad av denna milda röst och personlighet. Han sprang fram emot henne — slöt henne i sina armar — framstammade några brutna ord av tacksamhet och snyftade därefter mot hennes axel. Hon kände icke orsaken till hans häftiga rörelse.
Mr Moss' räkningar blevo hastigt uppgjorda, måhända till en viss förtret för denne herre, som hade väntat att få behålla översten som gäst åtminstone över söndagen, och Jane förde honom med strålande leende och innerlig glädje i sina ögon bort från exekutionsbetjäntens hus, och så foro de hem i den hyrvagn, i vilken hon hade hastat till hans befriande.
— Fox hade gått till en riksdagsmiddag då brevet anlände, sade hon, och så, kära Rawdon — kom jag själv! och därmed lade hon sin vänliga hand i hans.
Kanske var det väl för Rawdon Crawley, att Fox var borta denna middag. Rawdon tackade sin svägerska väl hundra gånger med en tacksamhetsglöd, som rörde och nästan skrämde denna vekhjärtade kvinna.
250
