WILLIAM M. THACKERAY
stationen gycklade över honom, då han tog sig en vagn därstädes, och sade åt kusken, att han skulle köra till Knightsbridgekasernen.
Samtliga klockorna ringde och pinglade, då han kom fram till detta ställe. Han skulle ha kunnat se sin gamla bekanta, Amalia, vandrande framåt på vägen från Brompton till Russell Square, ifall han hade sett sig omkring. Hela trupper av skolpojkar voro på marsch till kyrkan, och de solbelysta trottoarerna och utsidorna på omnibusarna ute i förstäderna voro fulla av folk, som voro ute i sina söndagsförlustelser, men översten var alltför mycket upptagen av sina tankar för att giva akt på något av allt detta, och då han anlände till Knightsbridge, begav han sig skyndsamt upp till det rum, som beboddes av hans gamle vän och kamrat kapten Macmurdo, vilken översten till sin stora belåtenhet träffade hemma.
Kapten Macmurdo, som var en gammal veteran från Waterloo, högeligen omtyckt av sitt regemente och endast genom brist på pengar hindrad att uppnå de högsta graderna inom armén, låg helt lugnt och njöt sin söndagsmorgon i sängen. Han hade den föregående aftonen varit på en fin supé, som gavs av kaptenen välborne George Cinqbars, i hans hus vid Brompton Square, för åtskilliga unga män vid regementet och en hop damer vid baletten, och gamle Mac, som kände alla möjliga människor och umgicks med generaler, hundhandlare, operadansöser, boxare, kort sagt, alla slags människor, vilade sig nu efter nattens mödor och låg i sin säng, eftersom han för dagen var fri från tjänstgöring.
Hans rum var behängt med tavlor, föreställande varjehanda scener ur sportlivet, dansöser etc., som han hade fått till present av sina kamrater, då de togo avsked från regementet, gifte sig och blevo stadiga. Och som han nu var nära femtio år och hade tillbragt tjugufyra av dem vid regementet, så hade han ett högst egendomligt museum. Han var en av de bästa skyttarna i England, och, för att vara en så tung och satt karl, ävenledes en av de främsta ryttarna, och han och Crawley hade tävlat
262
