Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

gladde henne, att han hade kommit till frukosten, ehuru hon av hans glåmiga, orakade ansikte kunde se, att det var bra litet fråga om frukost dem emellan. Rawdon mumlade några ursäkter och kramade hårt den lilla blyga hand, som hans svägerska räckte honom. Hennes bedjande ögon kunde icke läsa annat än olycka i hans ansikte, men han avlägsnade sig utan att yttra ett ord vidare. Icke heller gav henne sir Fox någon förklaring. Barnen kommo fram för att hälsa på honom, och han kysste dem på sitt vanliga kalla sätt. Modern tog dem båda till sig och höll i varderas hand, medan de knäböjde under bönerna, som sir Fox läste för dem och för tjänarna, som i sina söndagskläder och livréer sutto uppradade på stolar på andra sidan om det putttande teköket. Frukosten kom denna dag så sent, till följd av det inträffade uppskovet, att kyrkklockorna började ringa medan de ännu sutto vid sitt mål, och lady Jane, vars tankar hade totalt förirrat sig under andaktsstunden, sade, att hon var för mycket illamående för att gå i kyrkan.

Rawdon Crawley skyndade under tiden fram över Stora Gaunt Street, knackade på det stora Medusahuvud av brons, som sitter på porten till Gaunt House, och utkallade på detta sätt den rödbrusige Silenus i röd, silverstickad väst, som tjänstgör som portvakt i detta palats. Även han blev förskräckt över överstens oordentliga utseende och ställde sig i vägen för honom, som om han fruktat, att han ville tränga sig in. Men överste Crawley tog endast fram ett kort och uppmanade honom särskilt att sända in det till lord Steyne och lägga märke till den därpå skrivna adressen och säga, att överste Crawley hela dagen efter klockan ett skulle vara i Regentsklubben vid S:t James Street — icke hemma hos sig. Den feta, rödbrusiga karlen såg med förvåning efter honom, då han strövade bort, och detsamma gjorde det söndagsklädda folk, som var ute så tidigt: fattigskolpojkarna med sina skinande anleten, grönsakshandlaren, som stod och hängde i sin dörr, och krogvärden, som stängde sina luckor i solskenet, innan gudstjänsten började. Folket vid drosk-

261