WILLIAM M. THACKERAY
kräm, betjänten språkade med Raggles, som hade en helt bestört och olycklig uppsyn — och ehuru dörren stod öppen och Becky hade ropat ett halvt dussin gånger på några få fots avstånd, hade ingen av hennes tjänare åtlytt hennes kallelse.
— Se så, mrs Raggles, var så god och smaka en liten droppe! yttrade kokerskan, då Becky trädde in, med kaschmirsrocken fladdrande omkring sig.
— Simpson! Trotter! ropade frun i huset i högsta grad uppbragt. Hur våga ni stanna här, då jag ropar er? Hur våga ni sitta i min närvaro? Var är min kammarjungfru?
Pagen drog med en ögonblicklig förskräckelse fingrarna ur munnen, men kokerskan slog i ett glas maraschino åt sig, sedan mrs Raggles hade tömt sitt, och stirrade på Becky över det lilla förgyllda glaset, medan hon tömde dess innehåll. Likören tycktes giva den avskyvärda upprorsmakerskan friskt mod.
— Er soffa, kan tänka! sade kokerskan. Jag sitter på mrs Raggles’ soffa. Stig inte upp, mrs Raggles. Jag sitter på mr och mrs Raggles’ soffa, som de ha köpt för sina ärligt förtjänta pengar, och dyrt kostade den dem till på köpet. Och jag tänker, att om jag sitter kvar här, till dess jag får min lön betald, så lär jag allt få sitta en god tid, mrs Raggles, men sitta kvar, det tänker jag — ha! ha! och härmed slog hon i ett nytt glas likör åt sig och tömde det med en ännu mera ohyggligt satirisk min.
— Trotter! Simpson! Kör ut den druckna, gemena varelsen! ropade mrs Crawley.
— Nej, det låter jag allt bli, sade betjänten. Kör ni ut själv, så får ni se hur gott det är. Betala oss vad vi ska ha och kör sen ut mig också. Sen må ni tro, att vi inte komma att dröja länge här.
— Äro ni allasammans här för att skymfa mig? ropade Becky, alldeles ursinnig. Vänta bara till dess översten kommer hem, så ska jag…
Härvid brusto tjänarna ut i ett hest skratt, i vilket
270
