Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

Raggles, som hade en i högsta grad dyster uppsyn, likväl icke instämde.

— Han kommer inte tillbaka, återtog mr Trotter. Han skickade efter sina saker, men jag ville inte släppa dem, fast mr Raggles ville det — och jag tror inte, att han är mera överste än jag själv. Borta är han, och jag förmodar att ni tänker ge er av efter honom. Ni äro inte annat än ett par skojare bägge två. Det var inte värt att söka skrämma mig. Jag låter inte huttla med mig. Hit med vad vi ska ha, säger jag — hit med vad vi ska ha!

Man kunde av mr Trotters blossande ansikte och svävande mål tydligt märka, att även han hade tagit sin tillflykt till någon spirituös styrkedryck.

— Mr Raggles, sade Becky med ett häftigt utbrott av förtrytelse, ni ämnar väl inte låta mig skymfas av den där druckna karlen?

— Ack, aldrig trodde jag väl att jag någonsin skulle komma att uppleva en sådan dag! sade Raggles. Jag har känt Crawleyska familjen alltifrån det jag blev född. Jag var taffeltäckare hos miss Crawley i trettio år, och föga anade jag, att en av familjen skulle ruinera mig — ja, ruinera mig, sade den stackars karlen med tårar i ögonen. Ämnar ni betala mig? Ni har bott här i huset i fyra år. Ni har nyttjat mitt porslin och mitt linne. Ni är skyldig mig en mjölk- och smörräkning på tvåhundra pund, ni skulle alltid ha nyvärpta ägg till edra omeletter och grädde åt er spanska pudel.

— Hon brydde sig inte om vad hennes eget kött och blod fick, inföll kokerskan. Han skulle mången gång ha hungrat, om inte jag hade varit.

— Han är en fattigskolpojke nu, kokerska, sade Trotter med ett rusigt hahaha! och den hederlige Raggles fortfor att i en klagande ton uppräkna de oförrätter han lidit. Allt vad han sade var sant. Becky och hennes man hade ruinerat honom. Han hade växlar, som voro förfallna i nästa vecka, vilka han icke kunde betala. Hans tillhörigheter skulle komma att försäljas på exekutiv auktion, och han skulle bli tvungen att lämna både sin bod och sitt hus,

271