WILLIAM M. THACKERAY
med er personligen, ehuru kapten Macmurdos sällskap visserligen även är i högsta grad angenämt. Jag hoppas, min bäste kapten, att vårt samtal endast skall leda till de mest angenäma resultat, helt olika det som min vän överste Crawley tyckes vilja antaga för givet.
— Hm! sade kapten Macmurdo. Fördöme de där civilisterna, tänkte han för sig själv, de äro då alltid för att göra upp i godo och hålla tal.
Mr Wenham tog en stol, som icke hade blivit honom erbjuden — tog upp en tidning ur fickan och återtog:
— Ni har väl läst den glädjande utnämningen i tidningarna i dag på morgonen, Crawley? Regeringen har förvärvat sig en högst utmärkt tjänare, och ni, ifall ni antager platsen, såsom jag förmodar att ni gör, har fått en utmärkt anställning. Tretusen pund om året, ett utsökt klimat, ett ståtligt guvernementshus, frihet att göra och låta i kolonien såsom ni bäst behagar och en säker framtida befordran. Jag gratulerar er av allt mitt hjärta. Jag antager, att ni veta, mina herrar, vilken min vän har att tacka för allt detta?
— Nej, fördöme mig, om jag det vet, sade kaptenen, medan hans huvudman blev högröd i ansiktet.
— Jo, en av de ädelmodigaste och mest godhjärtade män i världen, liksom han är en av de högst uppsatta — min utmärkte vän, markisen av Steyne.
— Jag vill se honom hängd förr, än jag mottager någon plats av honom! röt Rawdon.
— Ni är uppbragt mot min ädle vän, återtog Wenham helt lugnt, men säg mig nu, i allt sunt förstånd och all rättvisas namn, varför ni är det?
— Varför! utbrast Rawdon i förvånad ton.
— Varför! Det var en kostlig fråga! sade kaptenen och stötte sin käpp i golvet.
— Må så vara, sade mr Wenham med sitt mest intagande leende, emellertid ber jag er betrakta saken såsom en man av värld — såsom en hederlig man, och se om ni inte haft orätt. Ni kommer hem från en resa och finner — vad? Jo, lord Steyne, superande tillsam-
280
