WILLIAM M. THACKERAY
— Hans första order var, att jag skulle skriva ett utmaningsbrev och bära det till överste Crawley. Endera av er, sade han, finge inte överleva denna skymt.
Crawley nickade. Ni kommer nu till saken, Wenham, sade han.
— Jag uppbjöd all min förmåga för att lugna lord Steyne. — "Store Gud, sir", sade jag, "vad jag ångrar att inte min hustru och jag själv antogo mrs Crawleys bjudning att supera tillsammans med henne!"
— Bjöd hon er att supera hos henne? sade kapten Macmurdo.
— Ja, efter operan. Här är bjudningsbrevet — men vänta — nej, det här är ett annat papper — jag trodde, att jag hade det på mig, men det kan göra detsamma, och jag ger mitt ord som gentleman på att så verkligen förhåller sig. Om vi hade kommit — och det var endast ett av mrs Wenhams anfall av huvudvärk som hindrade oss därifrån — hon lider mycket därav, i synnerhet om våren — om vi hade kommit och ni hade återvänt hem, skulle det inte blivit någon träta, någon skymf eller någon misstanke av — och sålunda är det endast och allenast på grund av att min stackars hustru hade en svår huvudvärk, som ni vill bringa död och fördärv över två män av heder och sänka två av landets mest utmärkta och urgamla familjer i vanära och sorg!
Kapten Macmurdo betraktade sin huvudman med utseendet hos en djupt förbryllad man, och Rawdon kände med ett slags raseri, att hans rov var på väg att undgå honom. Han trodde icke ett ord av hela historien, men hur skulle han väl kunna bestrida den eller bevisa dess osanning?
Mr Wenham fortfor med samma oratoriska svada, som han så ofta hade utvecklat i parlamentet:
— Jag satt en timme eller mera vid lord Steynes säng, bedjande och besvärjande honom att avstå från sin avsikt att fordra ett möte. Jag påpekade för honom, att omständigheterna i alla händelser kunde giva anledning till misstankar, och det kunde de verkligen, och jag medger,
282
