VÄRLDSMARKNADEN
dukar och omsorgsfullt sytt och fållat några små skjortor åt honom, men då sonen kom hem för att se änkan, voro dessa utbytta mot vida vackrare, och han hade små juvelknappar i det fina skjortbröstet. Hennes tarvliga gåva hade blivit lagd å sido — ja, jag tror att miss Osborne hade givit den åt kuskens lille gosse. Amalia sökte att känna sig glad och belåten över förändringen — och var även verkligen helt glad och förtjust över att se gossen se så bra och ståtlig ut.
Hon hade en liten svart silhuett av honom, och denna hängde över hennes säng vid sidan av ett annat porträtt. En dag, då gossen kom på sitt vanliga besök, galopperande nedåt den lilla gatan i Brompton och, som vanligt, lockande alla invånarna till fönstren för att beundra hans glans och härlighet, tog han, med stor iver och en min av triumf i sitt ansikte, ur sin överrock (en vacker vit överrock med sammetskrage) fram en ask av röd saffian och lämnade sin mor.
— Jag har köpt det här för mina egna pengar, mamma, sade han. Jag trodde att du skulle tycka om det.
Amalia öppnade den lilla asken och uppgav ett skri av glädje och förtjusning, slöt gossen i sin famn och kysste honom otaliga gånger. Det var ett miniatyrporträtt av honom själv, rätt vackert, ehuru enligt moderns tanke icke hälften så vackert som originalet. Hans farfar hade önskat att få ett porträtt av honom, målat av en artist, vars i ett butiksfönster vid Southampton Row exponerade tavlor hade lockat den gamle herrn, och George, som hade fullt upp med egna pengar, hade frågat målaren hur mycket han ville ha för en kopia av det lilla porträttet, med förklaring, att han skulle betala det med sina egna pengar och ämnade giva det åt sin mor. Artisten målade kopian för en ringa betalning, och gamle Osborne, som fick höra talas om saken, brummade fram sin belåtenhet och gav gossen dubbelt så mycket som han hade betalt för porträttet.
Men vad var väl farfaderns nöje i jämförelse med Amalias? Detta bevis på gossens ömhet förtjuste henne
