WILLIAM M. THACKERAY
så, att hon icke trodde att det fanns något barn i världen, som liknade hennes i godhet. I långa veckor efteråt gjorde tanken på hans kärlek henne lycklig. Hon sov bättre med tavlan under huvudkudden och kysste den och grät otaliga gånger över den. Sedan skilsmässan från George hade hon aldrig varit så lycklig.
Master George härskade i sitt nya hem likt en lord, han drack damerna till vid middagen med det allra största lugn och tömde sin champagne på ett sätt som förtjusade hans gamle farfar. — Se bara på honom! kunde den gamle mannen säga, i det han med ett purpurrött och av belåtenhet skinande ansikte knuffade till sin granne med armbågen. Har ni någonsin sett maken till pojke? En vacker dag kommer han och begär rakdon att raka sig med — ja, jag vill slå mig i backen på att han gör det!
Gossens skalkstreck tjusade emellertid icke mr Osbornes vänner lika mycket som de behagade den gamle herrn. Det roade alldeles icke domaren mr Coffin att höra George falla honom i talet och fördärva hans historier. Överste Fogey var just icke intresserad av att se den lille gossen i en halv florshuva. Mrs Toffy kände sig icke så synnerligt tacksamt stämd emot honom, då han medelst en knuff med armbågen slog omkull ett glas portvin över hennes gula sidenklänning och skrattade åt olyckan, icke heller kände hon sig mera belåten, ehuru gamle Osborne var högeligen förtjust, då George på Russell Square piskade upp hennes tredje gosse, en ung herre, som var ett år äldre än George och för tillfället var hemma under ferierna. Georges farfar gav honom ett par blanka guldmynt för denna bragd och lovade ytterligare belöna honom för varje pojke, honom överlägsen till ålder och växt, som han på ett liknande sätt piskade upp. Det är svårt att säga vad gott den gamle mannen såg i dessa strider: han hade antagligen en dunkel föreställning om att slagsmål göra pojkar härdade och att tyranni är en nyttig talang att inhämta. Den engelska ungdomen har i urminnes tider blivit så uppfostrad, och vi äga hundra-
292
