Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

utvalt bibliotek, utgörande en samling av alla de bästa författares verk, både forntida och nutida och på alla möjliga språk. Han tog gossarna med sig till British Museum och talade vitt och brett om antikviteterna och de naturhistoriska exemplaren därstädes, så att stora skaror av åhörare samlade sig omkring honom medan han talade, och hela Bloomsburykvarteret högeligen beundrade honom såsom en ofantligt kunnig och lärd man. Och varje gång han talade (vilket han gjorde nästan ständigt) lagade han, att han fick tag i de längsta och grannaste ord, varmed språket kunde förse honom, med rätta anseende att det var lika billigt att begagna ett vackert, långt och välklingande epitet som att begagna ett litet och tarvligt.

Sålunda kunde han säga till George i skolan: — Jag anmärkte vid min återkomst till hemmet, sedan jag hade berett mig njutningen av en vetenskaplig eftermiddagskonversation med min utmärkte vän doktor Bulders — en verklig och veritabel arkeolog, mina herrar, en verklig och veritabel arkeolog — att fönstren i er vördade farfaders nästan furstliga bostad vid Russell Square voro illuminerade, liksom för något festligt ändamål. Har jag månne rätt i min gissning, att mr Osborne förliden afton undfägnade ett sällskap av utvalda andar kring sitt frikostiga bord!

Lille George, som hade rätt mycken humor och med mycken raskhet och skicklighet plägade härma mr Veal mitt upp i ansiktet, brukade därvid svara, att mr Veal hade fullkomligt rätt i sitt antagande.

— I sådant fall, mina herrar, hade dessa vänner, som hade den äran att åtnjuta mr Osbornes gästfrihet — därpå vill jag ingå hur stort vad som helst — icke något skäl att beklaga sig över sin middagsmåltid. Jag har själv mer än en gång blivit sålunda undfägnad. (Apropå, master Osborne, ni kom något litet sent denna morgon, och ni har i detta avseende mer än en gång gjort er skyldig till felaktighet.) Jag själv, mina herrar, så ringa jag än är, har icke funnits ovärdig att dela mr Osbornes eleganta

296