Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/306

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

en sådan arm stackare? Några få månader efter sedan han hade flyttat hem till sin farfar dog mrs Sedley. Det hade varit föga kärlek mellan henne och gossen. Han brydde sig icke heller om att visa synnerligt mycken sorg. Han kom ned för att besöka sin mor, klädd i en fin, ny sorgdräkt och kände sig helt förtretad över att han icke fick gå och se en teaterpjäs, efter vilken han hade längtat. Den gamla damens sjukdom hade varit Amalias sysselsättning och kanske skyddsvärn. Vad veta väl männen om kvinnornas martyrskap? Vi skulle bli tokiga av endast hundradelen av de dagliga sorger och smärtor, som bäras tåligt och ödmjukt av många kvinnor. Ständigt slaveri utan någon belöning, ständig mildhet och vänlighet, mötta med lika ständig grymhet, kärlek, möda, tålamod och oavlåtlig uppmärksamhet, utan ens så mycket som ett gott ord till erkännande — hur många av dem måste icke bära allt detta med tålamod och visa sig ute med ett glatt ansikte, som om de icke kände någonting! Ömma slavar, som de äro, måste de även vara skrymtare och svaga.

Amalias mor hade från länstolen flyttat sig till sängen, vilken hon sedan aldrig lämnade och från vilken hennes dotter aldrig avlägsnade sig, utom då hon sprang ut för att få se George. Den gamla damen missunnade henne även dessa få besök — hon, som fordom hade varit en vänlig, leende, godhjärtad mor, då lyckan log emot henne, men som fattigdom och kroppslig bräcklighet nu hade krossat och förbittrat. Hennes sjukdom och elaka lynne nedslogo emellertid icke Amalia, utan satte henne snarare i stånd att bära den andra olycka av vilken hon led och som sjuklingens ständiga och otåliga anspråk hindrade henne att alltför mycket tänka på. Amalia fördrog hennes strävhet och butterhet utan knot, jämnade kudden åt henne och var alltid färdig med ett milt svar på den ständigt klagande stämman, lugnade den lidande med ord av hopp och tröst, sådana som hennes fromma, enkla hjärta bäst kunde känna och yttra, och tillslöt dessa ögon, som en gång hade betraktat henne så ömt.

Från detta ögonblick ägnades all hennes tid och ömhet

300