Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/307

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

åt den gamle övergivne fadern, som var bedövad av det slag som hade drabbat honom och nu stod ytterligt ensam i världen. Hans hustru, hans heder, hans förmögenhet, allt, som han högst hade älskat, hade fallit ifrån honom. Det fanns endast Amalia kvar för att med sina milda armar stödja den förkrossade, stapplande gamle mannen. Men vi ämna icke skriva historien därom, den skulle bli alltför dyster och tråkig, och jag kan redan se folket på världsmarknaden gäspa häråt på förhand.

En dag, då de unga herrarna voro samlade i hans ärevördighet mr Veals arbetsrum, och den högvälborne grevens av Bareacres huskaplan gick på och orerade och deklamerade som vanligt, körde ett elegant ekipage fram till den med Athenes staty prydda porten, och två herrar stego ur. Unga herrarna Bangles rusade fram till fönstret med en dunkel föreställning om att deras far hade anlänt från Bombay. Den där långe, drumlige, tjugutreårige pojken, som i tysthet grät över ett ställe i Eutropius, plattade sin försummade näsa mot rutan och tittade ut på vagnen, då lakejen hoppade ned från kuskbocken och släppte ut de i åkdonet sittande personerna.

— Det är en fet och en mager, sade mr Black, då en dundrande knackning hördes på porten.

Envar var intresserad, från herr huskaplanen själv, som hoppades se fädren till några nya elever, ned till master George, som var glad över varje förevändning för att få lägga ifrån sig boken.

Pojken med det luggslitna livréet och de nötta, kopparskimrande, blanka knapparna, som alltid trängde sig in i den snäva rocken så snart han skulle öppna porten, kom nu in i arbetsrummet och sade:

— Två herrar önska att få tala med master Osborne!

Professorn hade på morgonen haft en liten tvist med denne unge herre rörande lämpligheten av att föra med sig svärmare till skolan och använda dem under skoltimmarna, men hans anlete återtog sitt vanliga uttryck av mild inställsamhet, då han sade:

— Master Osborne, jag ger er full tillåtelse att gå och

301