Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/310

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

varje dag ödmjukt bära sin förödmjukelse, fattiga och även föraktade för sin fattigdom, stiger ni väl någonsin ned från er lyckas höjd och tvättar fötterna på dessa stackars trötta tiggare? "Det måste finnas klasskillnad — det måste finnas både fattiga och rika", säger Crœsus, i det han smuttar på sitt fina vin — (det är rätt vackert om han ens kastar de smulor, som falla från hans bord, ned till Lasarus, som sitter under hans fönster). Ja, mycket sant, men tänk blott, hur sällsamt och ofta rentav oförklarligt det är — detta livets lotteri, som giver denne man purpur och fint linne och den andre trasor till kläder och hundar till tröstare!

Sålunda måste jag bekänna att Amalia, utan särdeles mycket knot, ja, snarare tvärtom med någonting snarlikt tacksamhet, mottog de smulor som hennes svärfar då och då lät falla, och födde sin far med dem. Ja, hon ansåg det rentav vara hennes plikt att så handla, ty det var denna unga kvinnas natur — hon var endast trettio år, och vi våga därför kalla henne ung — det var, säger jag, hennes natur att offra sig själv och kasta allt vad hon ägde för det älskade föremålets fötter. Under hur många, långa nätter hade hon icke arbetat och tröttat sina fingrar för lille George, medan han var hemma hos henne, och hur många förebråelser, umbäranden och förödmjukelser hade hon icke måst uthärda för far och mor! Och mitt i alla dessa osedda uppoffringar respekterade hon sig icke mera än världen respekterade henne, ja, jag tror till och med att hon i sitt hjärta tänkte, att hon var en ömklig liten varelse, vars lycka i livet var vida större än hon hade förtjänat. Ack, ni stackars tysta martyrer och offer, vilkas liv är en ständig tortyr, som ligga på pinbänk i edra sovrum och dagligen lägga edra huvuden på stupstocken då ni sitta vid bordet i er matsal, varje man, som ser edra smärtor eller tittar in i dessa mörka platser, där tortyren användes på er, måste beklaga er och — tacka Gud för att han har ett skägg. Jag kommer ihåg att jag för några år sedan såg, i ett fängelse för idioter och galningar, en stackars usling, djupt nedtryckt av sin

304