Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/311

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

fångenskap och sin skröplighet, och åt vilken en i vårt sällskap gav för några ören snus i en liten strut. Denna godhet var alldeles för mycket för den stackars epileptiska varelsen — han grät av förtjusning och tacksamhet. Om någon gåve er eller mig tusen pund om året eller räddade våra liv, skulle vi icke bliva på långt när så rörda. Och på samma sätt, om ni på lämpligt maner tyranniserar en kvinna, skall ni finna att en aldrig så liten vänlighet gör ett djupt intryck på henne och lockar tårar i hennes ögon, som om hon tyckte att ni vore en ängel i godhet.

Sedan Amalia hade begravt sin mor, beslöt hon att av alla krafter söka göra sin far lycklig. Hon lappade och lagade åt honom, sjöng för honom och spelade bräde med honom, läste tidningarna för honom och tillagade hans favoriträtter, lyssnade till hans historier med oförtröttat tålamod, promenerade med honom i trädgården och språkade med honom om hans sorger och bekymmer. Gamle Sedley blev efter sin hustrus död mycket intagen i sin dotter, och Amalia fann en tröst för sina egna sorger i att göra sin plikt mot den gamle mannen.

Men bättre dagar voro i beredskap åt dem båda. Den skarpsinnige läsaren har säkerligen redan gissat, vilken den fete herre var, som i sällskap med vår gamle vän major Dobbin besökte George i skolan. Denne var en annan gammal bekantskap, som nu återvände till England just vid en tid, då hans närvaro borde bliva till stor tröst för hans släktingar därstädes.

Sedan major Dobbin hade lyckats skaffa sig permission, reste han dag och natt med en sådan skyndsamhet, att han anlände till Madras i brinnande feber. Hans tjänare förde honom till en väns hus, där han hade beslutit att stanna till sin avresa till Europa, och där låg han nu i en sådan yrsel, att man i många dagar trodde, att han icke skulle komma att resa längre än till kyrkogården. Han tänkte själv att hans sista dag var kommen och ordnade sina affärer och testamenterade det lilla han ägde åt dem, som han mest önskade gagna därmed. Han bad även att han skulle bliva begraven med den lilla

20. — Thackeray, Världsmarknaden. II.305