WILLIAM M. THACKERAY
hade testamenterat det lilla han hade åt sin gudson och att han hoppades att mrs Osborne skulle ha honom i ett vänligt minne och bli lycklig i sitt nya gifte. Josef svarade härpå, att han alldeles icke hade hört talas om att Amalia skulle gifta sig, men att hon däremot hade skrivit att major Dobbin ämnade gifta sig och att hon hoppades att han skulle bli lycklig. Vid närmare efterseende befanns det även att Josefs brev var två månader senare än det som Dobbin hade erhållit. Från denna dag var det som major Dobbin började friskna till, och på detta sätt var det som kapten Kirk blev lurad på sin majorsplats.
Major Dobbin blev inom någon tid så livlig och kry, att han förvånade alla sina medpassagerare. Han skämtade med sjökadetterna, fäktade på käpp med matroserna, klättrade upp för vanten likt en pojke och var så glad och trevlig, att själve kapten Bragg, som till en början hade ansett majoren helt och hållet sakna ruter i kroppen, slutligen måste erkänna, att han var en rask och kunnig och duglig officer.
Men då en vindstilla uppstod när Ramchunder var på ungefär fjorton dagars avstånd från England, blev Dobbin plötsligt så otålig och vid ett så dåligt lynne, att han i hög grad förvånade dessa samma kamrater, som förut hade beundrat hans livlighet och goda lynne. Först då det åter blåste upp, blev han pigg och kry igen, och då lotsen slutligen kom ombord, var han vid en utomordentligt livad stämning.
308
