Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

hade lånat för att därigenom bliva en mera värdig följeslagare åt majoren.

Denne bjöd nu armen åt den unga damen, och så begåvo de sig helt muntert i väg. Majoren var rätt glad över att ha en vän till hands vid det möte, som han till en viss grad fruktade, och gjorde sin unga följeslagerska tusende frågor rörande Amalia, vilka Mary besvarade så gott hon kunde.

Mittunder deras promenad tilldrog sig någonting i sig självt obetydligt, men dock rikt på synnerlig glädje för major Dobbin. En blek ung man med klena polisonger och en styv vit halsduk kom gående framåt gatan med ok och ämbar — det vill med andra ord säga med en dam under vardera armen. Den ena av dessa var en lång kvinnsperson med ett befallande utseende och med anletsdrag som starkt liknade den herres, vid vars sida hon gick, och den andra var en liten rulta med ett mörkt ansikte, utstyrd i en vacker ny hatt med vita band samt i en svart pelis och med ett stort guldur mitt på magen. Herrn, som sålunda var fastokad vid de båda damerna, bar vidare en parasoll, en schal och en korg, så att hans armar voro helt och hållet upptagna, vadan han naturligtvis icke kunde taga av sig hatten till besvarande av den nigning, varmed miss Mary Clapp hälsade honom.

Han böjde därför helt ödmjukt sitt huvud till svar på hennes hälsning, vilken de båda damerna besvarade på ett nedlåtande sätt och med en sträng blick på den individ i blå syrtut och vita byxor, som följde med henne.

På majorens fråga, vilka de där personerna voro, förklarade Mary att det var kyrkoherden i församlingen, mr Binney, med hustru och syster, att mr Binney icke hade varit gift mer än en månad, att mrs Binney förut hette miss Gritt och var dotter till en kryddkrämare och hade fört med sig femtusen pund i boet samt att hon och miss Binney, som hade varit mycket ivrig för att brodern skulle göra detta parti, redan grälade med varandra.

Majoren stod och tittade med öppen mun efter de bortgående, medan Mary berättade deras historia, men

313