Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/320

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

han hörde icke längre än till dess hon kom till den ärevördige herrns giftermål, då hans huvud började svindla av glädje. Efter detta möte skyndade majoren med ännu längre och snabbare steg bort mot målet för sin vändring och trädde kort därefter med häftigt klappande hjärta in genom den gamla lilla portalen i muren kring Kensington Garden.

— Se där sitta de! sade Mary och kände i detsamma hur majoren häftigt ryckte till — och från detta ögonblick anade hon alltsammans och förstod hela saken lika väl som om hon hade läst den i en av sina älsklingsromaner.

— Skulle ni inte vilja gå och tala om för henne? sade majoren, varpå Mary sprang bort, med den gula schalen fladdrande efter sig.

Gamle Sedley satt på en bänk, med näsduken över knäna och berättade som vanligt någon gammal historia från forna tider, till vilken Amalia med ett milt leende hade lyssnat mången gång förut. Då hon nu såg Mary komma springande, reste hon sig häftigt upp från bänken. Hennes första tanke var att någonting hade hänt George, men åsynen av budbärerskans glada och ivriga ansikte skingrade genast denna fruktan.

— Nyheter! Glada nyheter! ropade Mary. Han är här! Han är här!

— Vem är det som är här? sade Amalia, ännu alltjämt tänkande på sin son.

— Se dit! svarade miss Clapp och vände sig om och pekade med handen, och då Amalia nu såg bort åt detta håll, såg hon Dobbins magra gestalt och långa skugga komma vandrande över gräset. Amalia ryckte nu häftigt till i sin tur, rodnade och brast naturligtvis i tårar.

Han såg på henne — o, hur ömt! — då hon kom skyndande fram mot honom med framsträckta händer, färdig att giva honom dem. Hon var icke förändrad. Hon var kanske litet blek och hennes gestalt litet mera satt än förut, men hennes ögon voro desamma goda, trofasta ögonen. Hon räckte honom båda händerna, då hon rod-

314