VÄRLDSMARKNADEN
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Det gamla pianot.
Majorens besök lämnade gamle John Sedley i ett tillstånd av djup själsskakning. Hans dotter kunde icke denna afton förmå honom att befatta sig med sina vanliga sysselsättningar eller förströelser. Han tillbragte aftonen med att fumla i sina gömmor, att med darrande hand lösa upp sina papper och sortera och ordna dem till Josefs ankomst. Han hade dem i den största ordning — sina segelgarn och sina luntor, sina kvitton och sina brev och korrespondenser, sina dokument rörande vinprojektet och kolprojektet etc. etc.
— Han skall inte finna någon oordning hos mig, Malla, sade den gamle herrn och höljde över samtliga papperen med en ren näsduk och tillsade pigan med stor högtidlighet, att hon icke finge röra dem.
Amalia fann honom uppe mycket tidigt den följande morgonen, mera ivrig, mera hektisk och mera skälvande än vanligt.
— Jag har inte sovit mycket i natt, kära Amalia, sade han. Jag har tänkt på min stackars Bessy och önskat att hon levat, så att hon fått åka i vagn igen.
Och hans ögon fylldes av tårar, som runno ned utför hans fårade gamla ansikte. Amalia torkade bort dem, kysste honom med ett glatt leende, band hans halsduk i en vacker knut och satte sin brosch i hans bästa krås, och så satt han där i sin bästa söndagsdräkt från klockan sex på morgonen och avvaktade sin sons ankomst.
Ehuru Josef redan var försedd med några av de mest lysande västar som Kalkutta kunde åstadkomma, ansåg han sig likväl icke kunna fara in till London utan att
