Hoppa till innehållet

Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

parterren. Han hade emellertid icke suttit där synnerligt länge, innan han kände en med glacéhandske betäckt liten hand trycka hans arm. George hade insett att han burit sig dumt åt och hade kommit ned från de övre regionerna. Gamle Dobbins ansikte lyste av en glad och öm välvilja, då han såg hur ångerfull den lille slösaren såg ut. Han älskade gossen, liksom allt som tillhörde Amalia. Hur förtjust var hon icke, då hon fick veta detta bevis på Georges godhjärtenhet. Hennes ögon sågo mera vänligt på Dobbin än de någonsin förr hade gjort, och han tyckte att hon rodnade sedan hon hade sett så där på honom. George tröttnade aldrig att prisa majoren inför sin mor.

— Jag tycker om honom, mamma, därför att han vet en sådan mängd saker, och han liknar inte det ringaste gamle Veal, som alltid pratar och skrävlar och nyttjar så långa ord. Dob kan likväl läsa latin lika bra som engelska och kan franska och allt möjligt, och då vi gå ut tillsammans talar han med mig om pappa och så många andra saker, men aldrig om sig själv, ehuru jag hemma hos farfar hört överste Buckler säga att han var en av de tappraste officerarna vid armén och hade utmärkt sig så mycket. Farfar blev riktigt förvånad då han fick höra det och sade att han aldrig hade trott att majoren ens kunde säga bu åt en ko! Men det vet jag att han kan, inte sant, att han kan det, mamma?

Amalia skrattade och ansåg det vara sannolikt att majoren skulle kunna gå i land med detta.

Om det fanns ett uppriktigt tycke mellan George och majoren, så måste det å andra sidan bekännas, att någon synnerlig kärlek icke ägde rum mellan gossen och hans morbror. George hade ett eget sätt att blåsa upp kindbenen och stoppa händerna i byxfickorna och säga: — Å, bevara mig! säger ni det! alldeles som gamle Josef, så att det var omöjligt att låta bli att skratta däråt. Tjänarna kunde brista ut i skratt vid middagen, då gossen, i det han bad om någonting som icke stod på bordet, tog på sig den där minen och begagnade den där favoritfrasen. Om George icke härmade sin onkel mitt i synen, så var

330