WILLIAM M. THACKERAY
eller pengar att lämna efter sig åt de sina — ett utrunnet, onyttigt liv av nederlag och svikna förhoppningar och så nu slutet här framför honom. Jag undrar just, min käre läsare och broder, vilket som är den bättre lotten, den att dö rik och ryktbar eller fattig och besviken i sin väntan? Att ha någonting och vara tvungen att avstå ifrån det, eller att gå ut ur livet sedan man spelat och förlorat spelet? Det måste vara en sällsam känsla då den dag i vårt liv kommer när vi säga till oss själva: — I morgon gör mig lycka eller olycka ungefär detsamma, och solen skall gå upp, och alla myriader mänskliga varelser som vanligt gå till sitt arbete eller sina nöjen, men jag skall då vara borta ur vimlet.
Så kom det nu en morgon och en soluppgång, då hela världen steg upp och gick till sina olika arbeten och förströelser, med undantag av gamle Sedley, som icke vidare skulle kämpa med lyckan eller hoppet, utan gå och intaga en lugn och okänd plats på en kyrkogård i Brompton vid sin gamla hustrus sida.
Major Dobbin, Josef och unge George följde hans kvarlevor till graven i en sorgvagn. Josef kom enkom för detta ändamål från ett hotell i Richmond, dit han hade tagit sin tillflykt efter den beklagliga händelsen, ty han ville icke stanna i huset så länge liket ännu var där. Men Amalia stannade där och uppfyllde sin plikt som vanligt. Hon var icke nedtryckt av någon egentlig sorg, utan var snarare högtidligt än sorgset stämd och bad att hennes eget slut måtte bliva lika lugnt och plågfritt, och tänkte med förtröstan och vördnad på de ord hon hade hört från sin far under hans sjukdom — ord, som vittnade om hans tro, hans undergivenhet och hans hopp om ett bättre liv.
Ja, när allt kommer omkring tror jag sannerligen att detta är det bättre slutet av de två. Antag att ni är rik och att allt går er väl i händer och att ni säger på denna sista dag: — Jag är mycket rik, jag är ganska väl känd, jag har ständigt levat i den bästa societeten och är gudskelov själv av en respektabel familj. Jag har med
336
