VÄRLDSMARKNADEN
att äga rum, och Amalias hjärta började redan klappa vid tanken på det förskräckliga mötet med Georges far.
Ödet hade emellertid annorlunda beslutit. Gamle Sedleys sjukdom och död kommo emellan och hindrade mötet för en tid. Denna katastrof och andra tilldragelser torde möjligen ha gjort intryck på mr Osborne. Han var nu mycket darrande och gammal, och hans tankar arbetade inom honom. Han skickade efter sina juridiska biträden och ändrade sannolikt någonting i sitt testamente. Doktorn, som emellanåt tittade in, förklarade att han var nervös, talade om åderlåtningar och havsluft, utan att likväl någotdera av dessa medel blev använt.
En dag, då han skulle komma ned till frukosten, men dröjde längre än vanligt, gick betjänten in i hans rum och fann honom ligga avsvimmad på golvet. Miss Osborne underrättades därom, doktorerna efterskickades, George stannade hemma från skolan, och åderlåtningar anställdes och koppor sattes. Osborne återfick till en del sitt medvetande, men kunde aldrig vidare tala, ehuru han ett par gånger arbetade förskräckligt för att söka få fram några ord, och på den fjärde dagen var han död. Doktorerna avlägsnade sig, begravningsentreprenörens folk anlände, och alla luckorna åt gatan stängdes. Bullock kom i största hast rusande från City. — Hur mycket har han lämnat den där pojken? Han måtte väl aldrig ha lämnat honom hälften, utan på sin höjd låtit honom få en tredjedel? Det var ett uppskakande ögonblick.
Vad var det som den gamle mannen förgäves hade sökt yttra? Låtom oss hoppas att han innan han dog ville se Amalia och försona sig med sin sons kära, trofasta hustru. Sannolikt var det så även, ty hans testamente visade att det hat, som han så länge hade burit i hjärtat, nu var slocknat.
De funno i hans nattrocksficka det brev, som George hade skrivit till honom från Waterloo. Han hade även varit och sett på de andra papperen, som rörde hans son, ty nyckeln till lådan, där de voro förvarade, satt i, och det befanns att sigillen och omslagen hade blivit brutna
