WILLIAM M. THACKERAY
— sannolikt natten innan han fick slag — och då taffeltäckaren bar in te åt honom samma afton, fann han honom läsande i den stora röda familjebibeln.
Då testamentet öppnades, befanns det att halva förmögenheten var lämnad åt George och återstoden åt de båda systrarna. Mr Bullock skulle fortsätta firmans affär till deras gemensamma förmån eller lösa ut sig, hur han själv ville. En livränta av femhundra pund, som togs av Georges förmögenhet, var anslagen åt dennes mor, "änkan efter min älskade son George Osborne", som skulle återtaga förmynderskapet över gossen.
"Major Dobbin, min älskade sons vän", utnämndes till testamentsexekutor, "och som han i sin stora godhet av egna medel underhållit min sonson och min sons änka, då de voro utan andra medel till sitt uppehälle" (hette det vidare), "tackar jag honom härmed hjärtligt för all hans godhetsfulla omtanke för dem och ber honom mottaga en summa, som kan vara tillräcklig för att köpa honom en överstelöjtnantsfullmakt, såvida han icke vill använda den på något annat sätt."
Då Amalia hörde att hennes svärfar var försonad med henne, smälte hennes hjärta, och hon kände sig tacksam för den förmögenhet han lämnat henne. Men då hon fick höra att George var återlämnad till henne, och på vad sätt och genom vilken, och hur det var Williams godhet som hade understött dem i deras fattigdom, hur det var William som hade givit henne både man och son — då sjönk hon ned på sina knän och nedkallade himlens välsignelse över detta trofasta och ömma hjärta.
Men tacksamhet var allt vad hon hade att skänka en så beundransvärd hängivenhet — endast tacksamhet! Om hon tänkte på någon annan vedergällning, höjde sig Georges bild upp ur graven och sade: — Du är min och endast min, nu och för evigt!
William visste vilka hennes känslor voro — han hade ju också tillbragt hela sitt liv med att studera dem.
Då mr Osbornes testamente blev känt, var det verkligen uppbyggligt att se hur mrs Osborne steg i sina
342
