VÄRLDSMARKNADEN
honom dem. Slutligen fanns där även en mycket nätt och vacker resvagn, vilken herrarna just nu stodo och betraktade.
— Vem tillhör den här vagnen? sade på franska en herr resbetjänt med en stor penningpung av saffian och örringar, till en annan herre med alldeles samma utrustning.
— Den tillhör Kirsch — jag såg honom nyss sitta och äta smörgås inne i den, svarade den andre resebetjänten på samma språk med en vacker, tysk brytning.
Kirsch trädde i detsamma fram och underrättade sina herrar yrkesbröder om att vagnen tillhörde en ofantligt rik nabob från Kalkutta eller Jamaica, tillsammans med vilken han reste, och strax därpå kom en ung herre klättrande över vagnstaken och steg genom fönstret in i den omnämnda vagnen under ljudligt bifall från de församlade resebetjänterna.
— Vi komma allt att få ett vackert resväder, monsieur George, sade Kirsch på franska med ett grin och lyfte på sin guldgalonerade mössa.
— Åt fanders med er franska! sade den unge herrn. Var äro skorporna?
Härpå svarade Kirsch på engelska eller på en sådan imitation därav som han var mäktig — ty ehuru han var hemmastadd i alla språk, kunde han dock icke ett enda och talade allasammans med samma munvighet och samma ogenerade förakt för regler och grammatika.
Den befallande unge herrn, som muggade på skorporna, var ingen annan än vår unge vän George Osborne. Hans mamma och onkel Josef sutto uppe på akterdäck tillsammans med en herre, med vilken de som oftast plägade vara i sällskap, och dessa fyra voro nu stadda på en förlustelseresa.
Josef satt för ögonblicket nästan mittemot greven av Bareacres och hans familj, för vilka han tycktes hysa ett livligt intresse. De nobla makarna sågo nu vida yngre ut än under det händelsedigra året 1815, då Josef erinrade sig ha sett dem i Brüssel. Den nådiga fruns hår,
