Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/356

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

som då var mörkt, hade nu fått en vacker ljusbrun färg, och nådig herrns polisonger, som då voro röda, hade nu en vacker svärta med röda och gröna färgskiftningar i solljuset.

— Vilken förtjusande dag! utbrast Amalia (som var klädd i halmhatt med svarta band och i trots av sorgdräkten såg helt glad och livlig ut). Jag hoppas att vi skola få en lugn överfärd!

Josef vinkade likgiltigt med handen och svarade med en blick på det förnäma herrskapet mittemot:

— Om du hade gjort en sådan resa som vi, skulle du inte bry dig särdeles mycket om vädret!

Trots att han var en så stor resande, tillbragte han dock natten i sin vagn, förfärligt sjösjuk och alltjämt av resebetjänten undfägnad med grogg och andra goda saker.

Detta glada och lyckliga sällskap landsteg slutligen i Rotterdam, varifrån de på en annan ångbåt skulle färdas till Köln, där Josef till sin stora belåtenhet fann sin ankomst omnämnd i tidningarna såsom "Herr Graf Lord von Sedley nebst Begleitung aus London". Han hade sin hovdräkt med sig och hade yrkat på att Dobbin skulle taga med sig sin uniform, och förklarade sig ämna låta presentera sig vid åtskilliga utländska hov och uppvakta suveränerna i de länder, han hedrade med ett besök.

Så ofta sällskapet stannade och ett tillfälle erbjöd sig, lämnade mr Josef sitt och majorens kort hos "Vår minister", och därjämte höll han en dagbok och antecknade noggrant bristerna och förträffligheterna hos de olika värdshus, i vilka han tog in, samt de rätter och viner han förtärde.

Vad Amalia angår, så var hon glad och lycklig. Dobbin plägade bära hennes stol och ritbok och beundrade den lilla artistens teckningar såsom de aldrig förr hade blivit beundrade. Hon satt på ångbåtarnas däck och avritade klippor och ruiner eller satte sig upp på åsnor och red upp till gamla rövarborgar, uppvaktad av sina två adjutanter, George och Dobbin. Hon skrattade, och så gjorde även majoren åt dennes löjliga figur på åsne-

350