Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

föreföll en smula löjlig, men hans tankar voro rättvisa, hans förstånd var gott, hans liv var rent och hederligt och hans hjärta varmt och ödmjukt. Obestridligen hade han bra stora händer och fötter, vilka både den äldre och yngre George plägade karikera och skratta åt, och kanske hade deras skämt och gyckel gjort att den stackars lilla Amalia något underskattat hans värde. Men ha vi icke allasammans begått misstag i fråga om våra hjältar och hundratals gånger ändrat åsikter? Amalia fann vid denna lyckliga tid, att hennes undergingo en mycket stor förändring i fråga om majorens förtjänster.

Måhända var detta i det hela taget den lyckligaste tiden i deras liv, om de än icke insågo det — och vem gör väl det? Vilken kan väl utpeka och säga att detta var kulminationen, detta själva höjdpunkten av mänsklig glädje och sällhet? I alla händelser var detta par ganska nöjt och belåtet och njöt av sin lusttur lika mycket som något par som detta år hade lämnat England. George var alltid med på teatern, men det var Dobbin som hjälpte Amalia på med schalen efter representationens slut, och under promenaderna och utflykterna tog sig unge George vanligen försprång och var uppe i en torntrappa eller ett träd, medan det mera stadiga paret satt nedanför, majoren rökande sin cigarr med stor ihärdighet och lugn belåtenhet under det Amalia tog ett utkast av landskapet eller ruinen. Det var just under denna samma lusttur som jag, som skriver denna sannfärdiga historia, hade det nöjet att första gången göra deras bekantskap.

Det var i den lilla trevliga storhertigliga staden Pumpernickel (samma ställe där Fox Crawley hade utmärkt sig som attaché), som jag först såg överste Dobbin och hans sällskap. De hade med vagn och resbetjänt anlänt till Arvprinshotellet, det bästa i staden, och hela sällskapet dinerade vid table d'hôte. Envar anmärkte det majestätiska i Josefs hållning och det förnumstiga sätt, varpå han sörplade den Johannisberger han rekvirerade till middagen. Vi lade även märke till att den lille gossen hade en strykande aptit och förtärde skinkor och stekar och

23. — Thackeray, Världsmarknaden. II.353