Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/358

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

elegantaste smärta officerare med blonda mustascher. Här var det som Amalia till sin stora förtjusning. för första gången gjorde bekantskap med Mozarts och Cimarosas underbara skapelser. Vi ha redan omnämnt majorens musikaliska smak och hur han plägade öva sig på flöjt. Hans förnämsta nöje på dessa operaaftnar var dock kanske att se Amalias förtjusning. En ny värld av kärlek och skönhet öppnade sig för henne genom dessa gudomliga kompositioner, och som denna dam hade den djupaste och finaste känslighet, kunde hon naturligtvis icke vara känslolös då hon hörde Mozart. De ömma partierna i Don Juan förtjusade henne till den grad, att hon, då hon hade gått till vila och läste sina böner, knappast visste om detta var ett syndigt nöje, för vilket hon borde bedja om förlåtelse, men majoren, vilken hon rådfrågade i denna punkt, förklarade för sin del att varje konstens och naturens skönhet gjorde honom lycklig och tacksam, och att den njutning, som bestod i att lyssna till en vacker musik eller att betrakta stjärnorna på himlen eller ett vackert landskap eller en tavla, var en gåva för vilken vi böra tacka himlen lika uppriktigt som för varje annan välsignelse.

Jag älskar att dröja vid denna tidpunkt av hennes liv och att tänka på att hon nu var glad och lycklig. Hon hade just icke hittills varit det i så synnerligt hög grad och hade icke haft så särdeles många tillfällen till att odla sin smak och sitt förstånd. Hon hade hittills varit behärskad av tämligen simpla och råa naturer och aldrig förrän nu haft den lyckan att umgås med en verklig gentleman.

Måhända torde även sådana personligheter vara mera sällsynta än somliga av oss tro. Vilken av oss kan väl utpeka många sådana i sin umgängeskrets? Vi känna nog allasammans en hel hop hyggliga manspersoner i väl gjorda rockar och med mycket fint och städat skick, men hur många verkliga gentlemän? — Vår vän majoren var emellertid en sådan. Visserligen hade han bra långa ben och en gul hy och en liten läspning, som till en början

352