Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/374

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

svart hade kommit upp ett visst antal gånger. Det var eget att skåda henne.

Men i trots av sin omsorg och flit gissade hon orätt, och de sista två florinerna följde på varandra under croupierens kratta, i det han med obeveklig röst ropade ut den omnämnda färgen och numret. Hon uppgav en suck, ryckte på axlarna, som redan stodo alltför långt ut ur klänningen, stack nålen genom kortet och satt en stund och trummade på det. Därefter såg hon sig omkring och såg unge Georges hederliga ansikte stå och betrakta scenen.

Då hon fick se gossen, vars ansikte hon skarpt betraktade genom masken, sade hon på franska:

— Monsieur spelar inte?

— Nej, det gör jag inte, svarade gossen.

— I sådant fall torde ni kanske vilja göra mig en liten tjänst?

— Vad skulle det vara? sade George och blev helt röd i ansiktet. Mr Kirsch var på sitt håll upptagen av rouge et noir och såg icke sin unge herre.

— Jo, var god och lägg ut det här åt mig på vilket nummer ni själv vill!

Därmed tog hon ett guldmynt upp ur sin börs, det enda som fanns där, och lade det i Georges hand. Gossen skrattade och gjorde såsom han blivit ombedd.

Numret kom naturligtvis ut. Det påstås att det är en viss makt, som arrangerar så åt nybörjare.

— Tack, sade hon och strök åt sig pengarna. Vad heter ni?

— Mitt namn är Osborne, sade unge George och stod just och trevade i sina egna fickor efter pengar för att göra ett försök på egen hand, då majoren i sin uniform och Josef en marquis anlände från hovbalen. Åtskilliga andra, som hade funnit tillställningen därstädes tämligen tråkig och föredragit muntrationen på stadshuset, hade lämnat palatset tidigare, men förmodligen hade majoren farit hem och funnit gossen frånvarande, ty den förre gick genast fram till honom och tog honom vid axeln

368