VÄRLDSMARKNADEN
och drog honom häftigt bort från denna frestelsens ort. Då han därefter såg sig omkring, fick han se Kirsch sysselsatt, såsom vi ha nämnt, varpå han gick fram till honom och frågade hur han vågade föra George till ett sådant ställe.
— Låt mig vara i fred! sade mr Kirsch, helt livad av spel och vin. För hin, man måste väl roa sig någon gång. Jag står inte i herrns tjänst!
Då majoren såg karlens tillstånd, ville han icke inlåta sig i en tvist med honom, utan nöjde sig med att föra George bort med sig och frågade Josef om han ville följa med. Denne stod strax bredvid damen med masken, som nu spelade med tämligen god tur, och tycktes vara mycket intresserad av spelet.
— Vore det inte bäst att ni följde med mig och George, Josef? frågade majoren.
— Nej, jag stannar en stund och går hem med den där skurken Kirsch, sade Josef, och av samma blygsamhetsskäl, som förr hade hindrat Dobbin att gräla med betjänten, avhölls han nu även att tvista med Josef, varför han lämnade honom och gick hem med George.
— Spelade du? frågade majoren, under det de gingo hem.
— Nej, svarade gossen.
— Ge mig ditt ord som gentleman på att du aldrig gör det.
— Varför det? svarade George. Det ser rätt trevligt ut.
Majoren förklarade nu för honom på ett vältaligt sätt varför han icke borde göra det, och skulle ha framhållit Georges egen fars exempel, om han hade velat säga någonting som kunde kasta en skugga på faderns minne. Då han hade fört honom hem, gick han själv och lade sig och såg hur hans ljus strax därefter slocknade i det lilla rummet utanför Amalias. Amalias ljus följde en halv timme därefter det förras exempel. Jag vet icke vad det var som gjorde att majoren så noga lade märke därtill.
Josef stannade emellertid kvar vid spelbordet. Han var icke någon spelare, men hade icke någonting emot en liten
