Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/383

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

Crackenbury och mrs Washington White foro genom Boulogne på väg till Schweiz. (Sällskapet beskyddades av överste Horner, unge Beaumoris och naturligtvis av gamle Crackenbury och mrs Whites lilla flicka.) De undveko henne icke. De pratade och kacklade och fnittrade och kondolerade och tröstade och beskyddade henne, till dess hon var nästan utom sig av raseri. Att bli bemött med nedlåtande av dem! tänkte hon, då de helt kokett trippade bort sedan de kysst henne. Och hon hörde Beaumoris' skratt i trappan och förstod alltför väl att tyda hans munterhet.

Det var efter detta besök som Becky, vilken varje vecka hade betalt sina räkningar och gjort sig behaglig för envar i huset och lett emot värdinnan och kallat kyparna "monsieur" och betalt pigorna i hövlighet och ursäkter vida mera än ersättningen för den lilla njugghet på kontanter, från vilken hon aldrig var fri — som Becky, säga vi, fick en vink om att lämna hotellet, och det av värden själv, som av någon hade fått höra att hon vore en person, vilken det alls icke passade att bo i hans hotell, där engelska damer icke ville sitta vid samma bord som hon. Och så blev hon tvungen att hyra in sig i "rum för resande", vilkas enformighet och tråkighet voro henne i högsta grad tröttsamma.

Emellertid höll hon i sig, i trots av alla motgångar, och sökte förvärva sig ett gott rykte och komma skandalen på skam. Hon gick mycket regelbundet i kyrkan och sjöng därstädes högre än någon annan. Hon tog sig an änkorna efter de skeppsbrutna fiskarna och arbetade både med nålen och penseln för Quashyboomissionen, subskriberade till assemblén och nekade att valsa. Kort sagt, hon gjorde allt som var respektabelt, och det är därför som vi dröja vid denna del av hennes bana hellre än vid de följande avdelningarna av hennes historia, vilka icke äro så behagliga. Hon såg hur folk undvek henne, men fortfor dock ihärdigt att le emot dem, och man skulle aldrig av hennes utseende kunnat ana vilka förödmjukelsens smärtor hon kände inom sig,


377