WILLIAM M. THACKERAY
raskhet och mod, mr Eagles, skulle ni örfila upp den boven, nästa gång ni träffar honom på klubben, sade hon till sin man. Men Eagles var endast en stillsam gammal herre med smak för geologi och icke nog lång för att nå upp till någons öron.
Mrs Eagles beskyddade mrs Rawdon, förde henne hem i sitt eget hus i Paris, grälade med ambassadörens för att hon icke ville mottaga hennes skyddsling, och gjorde allt som stod i en kvinnas makt för att hålla Becky på dygdens och det goda ryktets raka stig.
Becky var till en början mycket respektabel och ordentlig, men ett långtrådigt dygdeliv blev inom kort alltför olidligt för henne. Det var ständigt ett och samma, dag ut och dag in, samma tråkighet och bekvämlighet, samma promenad i samma ledsamma Boulognerskog, samma aftonsällskap, samma Blairs predikan på söndagseftermiddagen, samma opera, som ständigt spelades om och om igen — kort sagt, Becky var nära halvdöd av trötthet och ledsnad, då unge mr Eagles kom hem från Cambridge, och hans mor, då hon fick se det intryck, som hennes lilla vän gjorde på honom, genast gav Becky avsked på grått papper.
Därefter sökte hon att hushålla tillsammans med en kvinnlig vän, men det dubbla hushållet började snart gräla och skuldsätta sig. Därefter beslöt hon att ackordera in sig i en "pension" och bodde för någon tid i det berömda hus, som hölls av madame de Saint Amour i Paris, där hon började att öva sin tjuskraft på de luggslitna sprättar och urblekta skönheter, som besökte hennes värdinnas salonger. Becky älskade sällskapsliv och kunde lika litet leva utan det, som en opiumätare kan undvara sin tankställare, och hon kände sig rätt glad och lycklig vid denna period av sitt liv. — Damerna här äro lika roliga som de i de eleganta kretsarna i London, sade hon till en gammal vän från nämnda stad, som träffade henne här — endast med den skillnad att deras klänningar inte äro fullt så fräscha. Herrarna begagna tvättade handskar och äro ena arga skalkar, men inte värre än Jack Ditt och
380
