VÄRLDSMARKNADEN
härstammade i rätt nedstigande led från Roms andre konung och nymfen Egeria av huset Olympus, medan furstens farfar, Alessandro Polonia, sålde tvål, essenser, tobak och näsdukar, sprang ärenden åt herrar och lånade ut småsummor. Hela den förnäma societeten i Rom trängdes i hans salonger — furstar, hertigar, ambassadörer, artister, fiolspelare, monsigniori, unga björnar med deras förare — kort sagt, varje rang och levnadsställning. Hans salar strålade av ljus och prakt, glimmade av förgyllda ramar (i vilka sutto tavlor) och tvetydiga antikviteter, och den furstlige ägarens vapen, en gyllene svamp i rött fält (färgen på de näsdukar han sålde), och den Pompiliska familjens silverkälla lyste på taket, dörrarna och panelerna i huset och över de stora sammetsbaldakiner, som stodo beredda att mottaga påvar och kejsare.
Becky, som hade anlänt i diligens från Florens och bodde på ett mycket tarvligt hotell, fick sålunda ett bjudningskort till furst Polonias fest, och till denna granna bal begav hon sig vid major Loders arm, den person, med vilken hon nu reste tillsammans och samme man som det följande året sköt furst Ravioli i Neapel och blev uppiskad av sir John Buckskin för att han hade fyra kungar i sin hatt utom dem som han hade då han spelade ekarté — och detta par vandrade nu tillsammans genom rummen, och Becky såg en hel hop gamla ansikten, vilka hon erinrade sig från lyckligare dagar, då hon väl icke var oskyldig, men ännu icke demaskerad. Major Loder kände en hel hop främlingar, herrar med skarpa, skäggbeprydda ansikten, med smutsiga, randiga band i knapphålen och med så litet tecken till linne som möjligt, varemot majorens egna landsmän noga undveko honom. Även Becky kände några damer här och där — franska änkor, tvetydiga engelska grevinnor, vilkas män hade behandlat dem illa — usch! — vad skola vi väl säga om allt detta slödder och pack, vi som rört oss inom några av de finaste kretsarna på världsmarknaden? Om vi spela, så låt det åtminstone bli med rena kort och inte med dessa smutsiga lekar.
