WILLIAM M. THACKERAY
Becky, i det hon tog på sig så mycken värdighet som möjligt och nästan skälvde av hopp och väntan.
— Nej, svarade karlen, det är från mig själv. Rom är i hög grad ohälsosamt.
— Inte vid denna årstid, mr Fiche — inte förrän efter påsk.
— Men jag säger madame att det är ohälsosamt nu. Här finns alltid en feber för somliga människor. Den där otäcka fuktiga vinden dödar många vid vilken årstid som helst. Hör nu, madame Crawley, ni var alltid ett bon enfant och jag hyser, parole d'honneur, ett livligt intresse för er. Låt mig varna er. Lämna Rom — eller ni kommer att sjukna och dö här.
Becky skrattade, ehuru hon var utom sig av raseri.
— Hur! Mörda lilla mig? sade hon. Så romantiskt! För hans härlighet med sig bravos och stiletter på sina resor? Bah, jag stannar, om inte för annat, så för att plåga och förarga honom. Jag har dem som skola veta att försvara mig här.
Nu var det monsieur Fiches tur att skratta.
— Försvara er! sade han. Vem skulle väl göra det? Majoren, kaptenen och varenda en av de där spelarna, som madame känner, skulle sälja ert liv för hundra louisdorer. Vi känna saker om major Loder (han är då inte mera major än jag är markis), som skulle kunna sända honom till galärerna eller ännu värre. Vi veta allting och ha vänner överallt. Vi veta med vilka ni var tillsammans i Paris och vilka släktingar ni träffade där. Ja, madame må gärna stirra på mig — vi göra det verkligen. Hur kom det sig att ingen minister på kontinenten ville taga emot madame? Ni har förolämpat någon som aldrig glömmer och vars vrede fördubblades då han fick se er. Han var alldeles ursinnig då han kom hem i går kväll. Madame de Belladonna ställde till en scen för er skull och bröt ut på ett av sina vanliga sätt.
— Å, var det madame de Belladonna? sade Becky en smula lättad, ty den underrättelse, hon nyss erhållit, hade skrämt henne.
388
