VÄRLDSMARKNADEN
ägarinnans lilla nätta växt. Hon förde Josef vid handen in i sin vindskammare. — Stig in, sade hon, stig in och språka litet med mig. Sätt er på den där stolen! Själv satte hon sig ned på sängen — men naturligtvis icke på tallriken och buteljen — och började att språka med sin gamle beundrare.
— Så föga åren ha förändrat er! sade hon med en blick av ömt intresse. Jag skulle ha känt igen er var som helst. Vad det är angenämt, när man är bland främlingar, att få se en gammal väns öppna och ärliga ansikte!
För att säga sanningen hade det öppna och ärliga ansiktet i detta ögonblick ett mycket förbryllat uttryck. Josef såg sig omkring i den sällsamma lilla kammare, där han hade funnit sin gamla flamma. En av hennes klänningar hängde över sängen, en annan hängde på en krok på dörren, hatten dolde hälften av spegeln, på vilken för övrigt stod det täckaste lilla par bottiner av bronsfärgat skinn, och en fransk roman låg på det vid sängen stående bordet, varpå stod ett ljus, som icke var av vax.
— Jag skulle ha känt igen er var som helst, fortfor hon. En kvinna glömmer aldrig somliga saker. Och ni var den första karl jag någonsin — jag någonsin såg.
— Å, bevara mig! Verkligen? utropade Josef.
— Då jag kom med er syster från Chiswick var jag nästan endast ett barn. Hur mår den söta Amalia? Hennes man var en riktig filur, och naturligtvis var det på mig som hans hustru blev svartsjuk. Liksom om jag skulle brytt mig om honom! nej, det var en annan — men låt oss inte tala om forna tider!
Härmed for hon med en trasig spetsnäsduk över ögonen.
— Är inte det här ett bra underligt ställe, fortfor hon, för ett fruntimmer, som levat i en helt annan sfär? Jag har haft många sorger och jag har lidit så mycket att jag ibland varit nära att förlora förståndet. Jag kan inte stanna på något ställe, utan måste rastlöst ströva omkring överallt. Alla mina vänner ha varit falska emot mig — ja, alla! Jag tror inte att det finns någonting sådant som en hederlig människa i hela världen. Jag var
