WILLIAM M. THACKERAY
den trognaste hustru som någonsin levat, ehuru jag gifte mig med min man i förtreten, därför att en annan — men det är detsamma. Jag var trogen och uppriktig och han tyranniserade mig och övergav mig. Jag var den ömmaste mor. Jag hade bara ett enda barn, en enda glädje, ett enda hopp, varpå jag slösade hela en mors ömhet, och de — de sleto honom ifrån mig — de sleto honom ifrån mig, och nu förde hon handen till hjärtat med en åtbörd av vild förtvivlan och borrade ned huvudet i sängen så häftigt att konjaksbuteljen klingade mot korvtallriken under täcket.
Max och Fritz stodo utanför dörren och lyssnade helt förvånade till mrs Beckys suckar och snyftningar. Josef å sin sida var helt förskräckt och rörd över att se sin gamla flamma i denna belägenhet. Och hon berättade nu för honom hela sin historia — en berättelse så enkel och okonstlad och så rörande, att det var alldeles tydligt att det aldrig på jorden funnits en mera grymt och orättvist misshandlad, oskyldig ängel än den lilla varelse, som satt där ovanpå konjaksbuteljen i sängen mittemot Josef.
Då Josef slutligen avlägsnade sig, var han övertygad att hon på samma gång var den dygdigaste som den mest intagande bland kvinnor och välvde i sitt sinne många planer för hennes välgång. Hennes förföljelser måste nu taga ett slut — och hon borde återvända till den societet, för vilken hon var en prydnad. Hon måste lämna detta ställe. Amalia måste se henne och hjälpa henne. Han skulle gå och tala med majoren därom. Becky fällde tårar av innerlig tacksamhet, då han skildes från henne, och tryckte hans hand, då den artige, korpulente herrn lutade sig för att kyssa hennes.
Då han hade avlägsnat sig, kommo Max och Fritz ut ur sitt hål, med pipan i mun, och Becky roade sig nu med att härma Josef inför dem, medan hon muggade på sitt bröd och sin kalla korv och tog sig en och annan klunk av sin favoritdryck, konjak och vatten.
Josef begav sig direkt till majorens bostad och meddelade honom den rörande historia, han nyss hade fått
394