WILLIAM M. THACKERAY
Då denna dam hade avlägsnat sig, öppnade Josef samtalet med sin vanliga ordståt.
— Min bästa Amalia, sade han. Jag har alldeles nyss haft det mest utomordentliga — ja, det mest utomordentliga äventyr! En gammal vän — ja, en högst intressant gammal vän till dig har nyss anlänt, och jag skulle önska att du ville besöka henne.
— Henne! Vilken henne? sade Amalia.
— Det är en person, som jag alls inte kan med, sade majoren buttert, och som ni inte har något skäl att tycka om.
— Det är Rebecka — det är bestämt Rebecka! utbrast Amalia och rodnade och såg mycket uppskakad ut.
— Ja, så är det! svarade Dobbin.
Brüssel, Waterloo, gamla, gamla tider, sorger, smärta och minnen rusade nu till Amalias veka hjärta och förorsakade en stor uppståndelse därstädes.
— Låt mig slippa se henne, sade Amalia. Jag skulle inte vara i stånd därtill.
— Det var ju det jag sade! sade Dobbin till Josef.
— Hon är mycket olycklig, genmälte denne. Hon är fattig och utan stöd och har varit sjuk — fasligt sjuk — och hennes skurk till man har övergivit henne.
— Ah! sade Amalia.
— Hon har inte en enda vän i hela världen, fortfor Josef ganska slipat, och hon sade att hon trodde sig kunna lita på dig. Hon är så olycklig, Amalia. Hon har varit nära att förlora förståndet av sorg. Hennes historia riktigt rörde mig — ja, på min ära gjorde den inte det! — och jag kan säga att aldrig en förföljelse blivit buren mera änglalikt. Hennes familj har varit i högsta grad grym emot henne.
— Stackars varelse! sade Amalia.
— Och hon säger att hon tror att hon skall dö, om ingen vill visa sig som en vän emot henne, fortfor Josef i en låg, skälvande ton. Och hon bor i ett så eländigt litet rum i ett uselt hotell, som heter Elefanten, ända högst uppe på vinden. Jag gick dit upp.
396
