VÄRLDSMARKNADEN
Detta tycktes icke göra stort intryck på Amalia. Hon till och med log litet. Kanske tänkte hon på hur Josef stånkande strävade uppför trapporna.
— Hennes sorger ha varit förfärliga, fortfor Josef. Hon hade en liten gosse vid samma ålder som George.
— Ja, ja, jag tycker mig minnas det, sade Amalia. Nå, än sedan?
— Det allra vackraste barn man någonsin kunde se, sade Josef, som var lättrörd och hade blivit djupt uppskakad av Beckys berättelse, en riktig ängel, som tillbad sin mor. Och de uslingarna ryckte honom skrikande ur moderns armar och ha sedan aldrig tillåtit honom se henne.
— Store Gud! bästa Josef låt oss genast gå till henne! utbrast nu Amalia och sprang upp. Och därmed skyndade hon in i det angränsande rummet, knöt med skälvande händer på sig hatten, kom ut med schalen på armen och befallde Dobbin att följa med.
Han steg fram och svepte om henne schalen — en av vit kaschmir, som hade blivit skickad till majoren från Indien. Han såg att det icke fanns något annat val än att lyda henne.
— Det är n:r 92, fyra trappor upp, sade Josef, kanske föga benägen att åter sträva uppför de många trapporna, ställde sig i fönstret till salongen, varifrån man har utsikt åt det torg, där Elefanten ligger, och såg hur paret vandrade av.
Det var väl att även Becky såg dem från sin vindskupa, ty hon och studenterna höllo som bäst på att prata och skratta där. Hon fick nu emellertid tid på sig att avskeda dem och få sitt lilla rum uppsnyggat, innan värden på Elefanten, som visste att mrs Osborne var en stor favorit vid det durchlauchtiga hovet och följaktligen hyste stor aktning för henne, visade henne och majoren upp till den illa vindskammaren, där han knackade på.
— Vem är det? sade Becky, stack ut huvudet och gav till ett litet skri. Där stod Amalia, skälvande i hela kroppen, och Dobbin, den långe majoren, med sin käpp.
