WILLIAM M. THACKERAY
mest hätska känslor, hur hennes svägerska (en intrigant kvinna) hade förgiftat hennes mans sinne emot henne, hur han hade gjort avskyvärda bekantskaper, som hade vänt hans ömhet ifrån henne, hur hon hade burit allting — fattigdom, likgiltighet, köld från den varelse hon mest älskade — och allt detta för sitt barns skull, hur hon slutligen genom den mest avskyvärda förolämpning hade tvingats att begära skilsmässa från sin man, då han icke drog i betänkande att fordra att hon skulle offra sitt goda namn och rykte för att skaffa honom befordran medelst inflytandet av en förnäm och mäktig, men utsvävande och samvetslös man — markisen av Steyne.
Denna del av sin historia berättade Becky med den största kvinnliga finkänslighet och den mest dygdiga förtrytelse. Sedan hon genom denna skymf tvingats att fly från sin mans hus, hade han lagt sten på börda genom att taga barnet ifrån henne. Och sålunda var hon nu fattig och olycklig, utan vänner och utan stöd.
Becky talade om sin man snarare i sorgsen än ond ton. Hon hade endast älskat honom alltför mycket — och dessutom var han ju hennes barns far.
Medan damerna fortsatte sitt samtal, hade majoren, som naturligtvis icke ville störa deras konferens, gått ned i stora skänkrummet i Elefanten, vilket som vanligt var fullt av rök, nedstänkt av öl och fullproppat med alla möjliga sällsamma figurer — kringvandrande krämare med sitt kram, studenter mumsande på smörgåsar, dagdrivare, spelande kort eller domino på de smutsiga borden, akrobater, förfriskande sig under vilan från sina övningar etc. etc. Kyparen kom genast och satte fram en mugg öl för majoren, som nu tog fram en cigarr och läste i en tidning medan han väntade.
Max och Fritz kommo snart dit ned, med mössan på sned, klingande sporrar på hälarna och pipsnuggan i mun och ropade på smörgås och öl. De slogo sig ned strax invid majoren och började ett samtal, vilket denne icke kunde undgå att höra. Det rörde sig mest om "fuchsar" och "brackor" och dueller och dryckeslag i det närbelägna
400
