Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/408

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

ett ord därom. Han hade blygts alltför mycket på sin väns vägnar för att vilja undersöka denna grumliga hemlighet, ehuru George en gång, tydligen med samvetskval i hjärtat, hade häntytt därpå. Det var på morgonen före Waterlooslaget, då de båda unga männen stodo i fronten för sitt regemente och betraktade fransmännens mörka massor där uppe på höjderna, medan regnet strömmade ned. — Jag har inlåtit mig i en dum intrig med ett fruntimmer, sade George. Jag är glad över att vi måste marschera bort. Om jag stupar, hoppas jag att Amalia aldrig måtte få höra något därom. Jag önskar till Gud att den aldrig hade börjat. Och William var glad att tänka på och hade mer än en gång lugnat stackars Georges änka med berättelsen om att Osborne, sedan han lämnat sin hustru, hade talat allvarligt och ömt om både henne och sin far.

— Så att den lilla satan fortsätter sina intriger! tänkte William. Jag önskar att hon vore hundra mil härifrån. Hon ställer till olyckor vart hon kommer.

Bäst han satt försjunken i dessa tankar och stirrade i den framför honom liggande tidningen, kände han hur någon vidrörde hans axel med en parasoll, och då han nu såg upp, fick han se Amalia, som till sin stora förlägenhet måste passera genom detta rum för att komma ut.

Sagda dam hade ett eget sätt att tyrannisera majoren (ty även den svagaste vill alltid härska över någon) och befallde honom hit och dit och klappade honom och lät honom apportera alldeles som om han varit en stor newfoundlandshund. Och han tyckte om att så att säga hoppa i vattnet, om hon sade: — Hopp, Dobbin! och att trava bakom henne med hennes redikyl i munnen.

— Varför väntade ni inte på mig för att följa mig ned för trapporna? sade hon med en liten knyck på nacken.

— Jag kunde inte stå där uppe i förstugan, svarade han med en komiskt avbedjande blick, och förtjust över att få giva henne armen och föra henne bort från detta rökiga och ruskiga ställe, skulle han ha begivit sig av utan att ägna kyparen en enda tanke, om icke denne

402