VÄRLDSMARKNADEN
unge herre hade skyndat efter honom och hejdat honom på tröskeln för att få honom att betala för det öl, han icke hade förtärt. Amalia skrattade och sade att han just var en hygglig karl, som tänkte smyga sig bort utan att betala. Hon var vid ett särdeles gott lynne och trippade helt livligt över torget. Hon önskade att "genast" få träffa Josef. Majoren skrattade åt den iver hon visade, ty sanningen att säga var det just icke så särdeles ofta som mrs Amalia hade en sådan brådska att få träffa sin bror.
De träffade Josef i salongen, där han hade vandrat fram och tillbaka och bitit sig i naglarna och väl hundra gånger tittat ut genom fönstret över torget bort mot Elefanten, även å sin sida särdeles ivrig att få träffa sin syster.
— Nå? sade han.
— Den stackars kära varelsen, vad hon har lidit! sade Amalia. Hon måste ha Paynes rum (Payne var Amalias stadiga engelska kammarjungfru) — Payne få vi skaffa ett annat högre upp.
— Ni vill väl inte säga att ni tänker låta den där kvinnan komma och bo här? utbrast majoren och sprang upp.
— Jo, naturligtvis, sade Amalia på det mest oskyldiga sätt i världen. Se så, bli nu inte ond och ha sönder möblerna, major Dobbin. Naturligtvis skola vi taga henne hit till oss.
— Ja, naturligtvis, sade Josef.
— Tänk bara vilka olyckor! fortfor Amalia. Den där gemene bankiren, hos vilken hon satte in sina pengar, gjorde bankrutt och rymde sin väg — och hennes man — den uslingen! — tog hennes barn ifrån henne! (Här knöt hon sina små händer och höll dem på ett särdeles hotande sätt framför sig, så att majoren var helt förtjust över att se en så käck liten sköldmö.) Och den stackars varelsen är nu alldeles ensam och övergiven och tvungen att ge lektioner i sång för att kunna leva — och vi skulle inte taga henne hit!
